Jag tycker att vi i Sverige har lyckats ganska bra.
Visst, det käbblas fram och tillbaks mellan de politiska blocken om detaljer, och det är möjligt att det blivit en vridning mot höger under senare decennnier, men det verkar som vi svenskar balanserar ganska bra mellan vänster- och högerkrafter. Alla partierna har ju generellt vettiga åsikter (förutom tokstollarna i SD) och jag tycker nu när jag är tillbaks efter många år utomlands fortfarande att Sverige i det stora hela verkar ganska bra.
Ibland funderar jag på om vi nått ‘The End of Politics’, likt Francis Fukuyama trodde att vi globalt nått The End of History i sin bok. Man kan spekulera i detta hur mycket man vill. Men här är mitt huvudbry med detta just nu:
Vårt problem är att det inte spelar roll hur bra vi är.
Vi kan lägga mer tid på att putsa och feja i folkhemmet. Men oavsett hur bra det blir och hur mycket vi än jagar jämlikhet, hållbarhet och rättvisa (på mitt förädrarmöte på dagis i förra veckan var den mest upphetsade diskussionen om procenthalten ekologiska grönsaker i barnens föda – hello I-landsproblem!).
Oavsett hur perfekt vi gör Sverige så kommer vi att drabbas av jävligt jobbiga globala problem som klimatförändringar, peak oil, finansiella systemkraschar och kombinationen av dessa hot. Sverige i sig är relativt väl förberett om man jämför med andra länder, men så bra som vi haft det fram tills nu ser ut att bli en utopi. Ett välfejat folkhem står tyvärr inte emot en orkan.
Så vad göra?
Jag tror att vi måste “step up” som man säger i anglosaxiska länder. Alltså kliva upp och ta vårt ansvar för världen. För här kommer det som vi svenskar är dåliga på att erkänna och man inte får säga högt:
Vi är bäst i världen vad gäller helheten i samhället.
Vi är bättre än USA och Kina som kämpar om världsherradömet för närvarande, som förebild för en stabil, hållbar nationalstat. Vi är bäst. Inte på de individuella delarna kanske. Men vi är ju alltid i topp på listor där man slår samman saker. Och det är detta vi måste fokusera på: Helheten.
Jag tror att det är en kombination av många faktorer som gör Sverige så bra. Från entreprenörerna för 100 år sedan på Ericsson, Volvo, Alfa Laval etc till dagens techprenörer som sitter och bygger Minecraft, Spotify och IZettle på Södermalm. Från Selma Lagerlöf via Astrid Lindgren till Jonas Hassen Khemiri. Från Evert Taube, Per-Albin och allemansrätten via Palme, kommunala musikskolan, Ebba Grön och fluortanten till Hans Blix, Lilla Namo, Searching for Sugarman och Könsförrädare. Från upplysta forskare på universiteten i Uppsala och Lund till rebelliska byråkrater på kommunkontoren i landets utkanter.
Denna helhet är ingen politisk grej. Det är mycket större än så. Och jag tror inte man kan exportera den här framgångssagan som en politisk grej heller. Man måste sälja helheten.
För det är det vi måste göra tyvärr. Sälja Sverige. Och det är en annan sak som de flesta av oss svenskar hatar. Att sälja.
Problemet är nog också att vi inte riktigt vet vad det är som gör Sverige så bra. Politikerna säger att det är deras förtjänst. Storföretagen deras. Småföretagarna deras. Fluortanterna deras. Men jag tror att vi tillsammans måste prata mer om just detta. Vad är det som gör Sverige bäst? Och hur kan vi exportera denna kunskap till resten av världen, genom policy, tjänster, kreativitet osv?
Men vi kan ju börja nu med att säga det högt tillsammans:
Sverige är bäst!
